Grymt fin film!

Såg News Of The World på Netflix, med Tom Hanks och Helena Zengel. Väldigt fin. Välspelad och mänsklig. Precis vad jag behövde se. En positiv, hoppfull film om medmänsklighet och människors utsatthet. Tom Hanks är fantastisk som vanligt och den lilla flickan som spelar Johanna är bedårande. En annorlunda western med själ och hjärta. Fint regisserad av Paul Greengrass.

Filmer som gjort ett outplånligt intryck på mig

Under många år var jag en GALEN filmfantast som såg tokmycket film. Och jag var kräsen. Endast det bästa var gott nog. Allt från klassiker till udda, pärlor, skumt och måsten sköljde jag ner. Det vackra, det fula, det bortglömda, det aktuella. Med en extra förkärlek, naturligtvis, för genus, feminism, men också realism, drama, dekadens, kitsch och kult. Vilka är då mina största filmupplevelser? Jag har några.

Först måste nämnas Soldier Blue från 1970. Jag såg den kanske som nio-tio-åring och den upplevelsen glömmer jag aldrig. Troligtvis min första, stora filmupplevelse. Att film kunde betyda något, förmedla något. Filmens budskap är knivskarpt och den solidariserar sig obönhörligen med indianderna, den amerikanska urbefolkningen, då den skildrar en massaker under amerikanska inbördeskriget. Så stark, så modig, så drabbande. Jag tyckte Candice Bergen (som spelar huvudrollen som Cresta) var coolast i världen och Honus (spelad av Peter Strauss) sötast!

Candice Bergen som Cresta i Soldier Blue

Sen får vi gå till sena tonåren: En annan film som jag minns som en enorm upplevelse var när jag såg David Lynchs Mulholland Drive på DVD kring 2002, 2003. Jag blev helt tagen av den filmen, som är från 2001. Av stämningen, det mystiska, det drömska, det mörka. Musiken. Allt. Jag sögs in i den och gick och tänkte på den i veckor efter, minns jag.

Sen har jag också plöjt en hel del svenska filmklassiker, från 1930- tidiga 1960-talet, och där finns det en film som står ut extra mycket; Gustaf Molanders Trots från 1952. Det är en av de vackraste, finaste och modigaste svenska filmer som jag sett. En helt unik film om klass, abort, frigörelse, självständighet, kärlek och förälskelse, som är så himla respektfullt och vackert gjord. Både berörande och rörande på flera olika plan. Och med otroliga skådespelarprestationer från, främst, Anders Henrikson, Harriet Andersson, Per Oscarsson och John Elfström (som är mest känd för Åsa-Nisse).

Det har också blivit en hel del klassiker, och här måste jag nämna Alfred Hitchcocks tidiga, mästerliga The 39 Steps från 1935. Sylvass spänning kombinerad med en enorm humor och brittisk kvickhet. Den är, efter så många år, fortfarande helt fantastisk! Jag har den på DVD och ser om den med jämna mellanrum för så bra är den. Robert Donat är helt outstanding!

Sen är ju jag en sucker för DRAMA, SNYFTARE och KÄRLEK – helst i kombination – och en film som lyckas kombinera allt det där och mer därtill är The Remains of the Day (Återstoden av dagen), den stora Merchant/Ivory-filmen med Anthony Hopkins och Emma Thompson från 1993. Så outsägligt tragisk men mänskligt mästerlig film. Slutscenen där i regnet mellan Hopkins och Thompson… Jag blev så deprimerad och knäckt av denna film. Blir det varje gång jag ser den.

Och sen har vi ju Quentin Tarantino som ju blev min generations stora filmskapare. Hans första filmer kom väl där när jag gick första åren på gymnasiet och sen följde han med mig när jag blev vuxen och fyllde 20 och 30 plus. Där finns det så många. Kill Bill-filmerna, främst är ju episka, likaså Inglorious Basterds och Pulp Fiction, men jag vill ändå slå ett slag för outsidern Death Proof från 2007 med Kurt Russel. Den är bara så totalt galen, urflippad och helt over it, alltså: Hämdgirig, fartfylld action med krass girlpower ackompanjerat till (som alltid med Tarantino) ett grymt soundtrack. Ett stort plus också för den subtila hyllningen till just Soldier Blue.

Ja, det var några av mina stora filmupplevelser. Finns naturligtvis fler, men dessa har i alla fall gjort ett bestående intryck på mig. Se om ni får chansen!

Vilka är era stora filmupplevelser? Kommentera gärna!

En ikonisk scen från Death Proof

Le inte, Mona Lisa!

Du har all rätt i världen att vara sur, allvarlig, att inte behaga någon med ditt leende. Le om du själv vill, annars inte. Jag älskar människor som är sura, som har bitit i citronen, som är gravallvarlig när andra garvar. Är man inte på humör så är man, och det finns oftast en anledning till det. Att någon har förbisett dig, vill inskränka din rättighet eller behandlat dig respektlös. Så, le inte! Protestera med ett allvar. Var en surfitta. KRAM

5 min 5 maj

För ca tre år sedan fick jag min bipolära diagnos. Efter år av depressioner, ångest, insatt medicinering, efter att ha blivit manisk, efter att ha upplevt en psykos, var det skönt att få en diagnos och rätt till sjukersättning. Jag har haft tre rejäla ”psykbryt” i mitt liv och legat tre gånger på akutpsyk, en månad åt gången vardera. Det första två gångerna under tvångsvård. Under en av mina maniska perioder sade jag upp min lägenhet, skänkte bort alla mina saker, nästan alla kläder och tänkte flytta till Gävle. Det slutade istället på akutpsyk och att jag var hemlös i en månad innan jag kunde fixa ett rum med kokvrå och börja om från scratch.

Har det här gjort mig starkare? Jag vet inte. Men det har i alla fall gjort mig mer medveten om hur sköra vi alla kan bli och att alla kan må dåligt och krisa nån gång i livet. Och jag har på akutpsyk mött dem som mått så mycket sämre än mig. Att ha legat på akutpsyk ger dig perspektiv på livet och olika människor. Vi kan alla gå sönder lite då och då, och då är det bra att samhället finns där och kan hjälpa, och – att de sociala skyddsnäten fungerar.

Jag har gått på försörjningsstöd (”soc”), sjukpenning, varit tacksam att hjälpen funnits där för mig. Därför är detta en så viktig fråga för mig – politiskt – skyddsnätet måste finnas där och fungera. Vissa saker måste helt enkelt få kosta i ett samhälle! Jag är stolt över att betala skatt och jag blir så arg och upprörd över när människor ser ner på ”bidragstagare” mm. Vi kan alla hamna där, du vet inget om din nästa och vad han/hon kämpar med i sin vardag.

Så var ödmjuk.❤ Tack för ordet.

#hjärnkoll #5min5maj #psykiskohälsa #vågaprata

Vad hände med det mänskliga värdet?

Så kloka, så kunniga – SÅ saknade i SVT:s partiledardebatt; Feministiskt initiativs partiledare Teysir Subhi och Farida al-Abani!

Lyssna till deras oerhört fina 1 maj samtal om politik, ideologi och visioner här.

Ja, F! behövs verkligen som motpol och kraft i det politiska samtalet idag, som ju mest handlar om att tala om människor som bördor och kostnader, istället för tillgångar i ett samhälle. Sorgligt. Sverige har möjlighet att hjälpa så många asylsökande flyktingar, ändå skall skälen skärpas. Och det rent rasistiska i att man skall kunna svenska flytande för att överhuvudtaget få ett uppehållstillstånd som människa – liksom what?! Och detta skriver socialdemokraterna under på? Partiet som säger sig stå för socialism och solidaritet…Visar hur skev debatten om det mänskliga värdet har blivit.

Ungdom, musik, teater, politik och engagemang

Om ett år fyller jag 40. Börjat tänka tillbaka på det som format mig i livet… Vad lyssnade jag på, vad gjorde jag, vad har format mig till den rosa, feministiska själ jag är idag?

Några av mina första minnen var när jag mimade framför After Dark Show på TV och gjorde The Surpremes-rörelser när de imiterades av gruppen. Och att mamma och jag tittade på Varuhuset och Dallas. Jag älskade glam, flärd, kläder och att klä ut mig som barn. Mulleskolan och Scouting var också en stor del av min barndomstid, som lärde mig respekt för djur och natur.

Musik vi lyssnade på?

Min systers Orup-skivor gick varm och när sången Tusen Bitar med Björn Afzelius var en hit minns jag såväl, när den spelades på radio hemma i köket hos min barndomskompis Maria. Senare i tidiga tonåren blev det Ace of Base och Spice Girls som gällde för mig, och sen i sena tonåren fullkomligt förtrollade The Ark och Ola Salo mig. It Takes A Fool To Remain Sane blev min anthem och jag sysslade med amatörteater på fritiden.

Jag har väl alltid känt mig aningen queer och utanför normen. Men också medveten. Om samhället, människor och politik. Jag minns bilderna kring 1990 på TV då Berlin-muren föll, inslag med Gorbatjov och Regan; det kalla kriget. Jag kommer från en arbetarfamilj med bruksarbetare så socialdemokratin, Per-Albin, Tage Erlander och Olof Palme har alla varit starka i vår familj. På gymnasiet skrev jag också, tillsammans med en klasskamrat, ett arbete om just Olof Palme publicerat i webbformat. Han och Franklin & Eleanor Roosevelt var mina tidiga politiska ”idoler”. Men redan som nio-åring skrev jag faktiskt denna dikt i skolan, som min farfar stolt ramade in och kom och gav mig när jag blev publicerad i Hudiksvalls tidning:

Att ha ett engagemang, att stå för det du tror på, är viktigt för mig. I slutet av 2000-talet, när den feministiska rörelsen med F! och Gudrun Schyman i spetsen växte sig starkare och jag samtidigt läste genusvetenskap (2007) så såddes ytterligare politiska frön i mig; om intersektionell feminism, kampen för jämlikhet, om människors lika värde. Frön som såddes redan när jag mimade till dragshowartisterna i After Dark, har jag insett på senare år… Jag kände att jag hade hittat ”hem”. Cirkeln sluten.

År 2012 blev jag medlem i F! och det har jag hittills inte ångrat. ❤

1 maj – välkommen!

Har firat 1 maj med att lyssnat på ett otroligt bra livesamtal med F!:s partiledare Farida al Abani och Teysir Subhi. Tankeväckande, engagerande, hoppfullt, brinnande, viktigt. Finns här att se och lyssna till på F!:s Facebook-sida.

Fortsätter nu vidare med att lyssna på Cyklopens 1 maj Radio, som sänds här via Radio Noden i 24 timmar under hela Första maj-dygnet.

Ha’ en fin (och gärna rosa!) 1 maj!